Alice, springer spaniel

Oj, oj vad lat jag har varit med att uppdatera bloggen. Det är så mycket att göra så här under sommaren. Sedan sist har jag hunnit vara med på en utställning, där blev jag placerad som tvåa. Det var min mamma Enya som vann. Vi har också varit på en jättetrevlig kennelträff, med många hundar och trevliga aktiviteter. Jag gick då som träning för första gången ett öppenklass spår med alla svårigheter. Bernt som är viltspårdomare gav mig mycket beröm och sa att jag var duktig. Jag har också fått en ny kompis, en jättesöt liten springervalp som heter Milla. Hon är 11 veckor och hur busig som helst. Vi leker jättebra ihop, men när hon hänger och drar i mina öron blir jag lite sur. Matte och Dimma har gått en vardagslydnadskurs, och faktum är att Dimma har blivit riktigt duktig. Hon har också börjat träna lite viltspår och förra veckan var hon och matte med på en valpkursavslutning, där de visade upp hur ett spår går till. På bilden ser ni Dimma när hon bär klöven efter avslutat spårarbete.

Voff från Alice

För några veckor sedan var vi på besök till Söderhamns kennelklubb, när de hade en aktivitetsdag. Jättetrevligt. Det var fika och korv, hundsaksloppis, tipspromenad och uppvisning av weight pull. Då ska hundar dra en vagn lastad med olika vikter. Som uppvärmning får man dra olika tunga kättingar och ha en specialsele på sig. Efter uppvisningen fick alla hundar som ville pröva att dra kättingar, och här ser ni en bild på mig när jag testar. Det var jätteroligt, jag kände att jag hade en uppgift och fick arbeta lite grann. Min mamma Enya var också med, och hon tyckte likadant. Att dra kättingar efter sig är faktiskt mycket roligare än vad det låter.

Min matte är den mest oroliga matte man kan tänka sig. Förra veckan upptäckte hon att jag hade en liten knöl på halsen. Gensat började hon tänka på elakartade tumörer, och kände på knölen säkert en gång i minuten. Jag var inte det minsta besvärad av knölen och inte gjorde den ont heller, men när matte var där och klämde och kände och vred och vände så är det klart att knölen blev större. Den fick ju inte vara i fred och försvinna av sig självt! Matte blev hypernervös och ringde genast till veterinären, och vi fick komma samma dag. Veterinären kände också på knölen och sa "Det här känns inte som en vanlig fettknöl, den här vill jag ta ett prov på". Då höll matte på att svimma. Det kom en annan människa med en nål och så stack hon i min knöl, då gjorde det lite ont så jag ryggade undan lite. Sedan kollade de på knölens innehåll i ett mikroskop och konstaterade att min knöl var full av vita blodkroppar och helt ofarlig. Det var nån slags inflammation som skulle gå bort av sig självt. Matte blev jätteglad och grät lite grann och jag blev jätteglad för jag fick godis av veterinären. Hela besöket kostade matte 1200 kr, men det var värt varenda krona. Nu behöver ju inte matte gå omkring och oroa sig längre. Och knölen den har redan blivit mycket, mycket mindre...

Nu är det äntligen påsklov och jag ska njuta av det underbara vårvädret tillsammans med Dimma. Lite bus blir det nog också. Förhoppningsvis också långa promenader i skogen, som är något av det bästa jag vet. Glad Påsk till alla bloggvänner och läsare.

/Alice

Jag har blivit lite förolämpad, för visst är det väl så att andra inte ska kommentera vikten på en vacker dam. Det gick till så här: I lördags var vi på utställning i Västerås. Blev väckt av matte jättetidigt och så for vi iväg. Väl framme så tyckte jag till en början att det var ganska kul att kolla på alla andra hundar, men efter ett tag så tröttnade jag och ville helst ligga i min bur. Till slut blev det i alla fall vår tur, matte och jag sprang runt och både domaren och en domarelev klämde och kände på mig. Då sa domaren att hon tyckte att jag var i något för högt hull, lite för tjock med andra ord! Jag som är en lagom tjock springer i mina bästa år. Nåja, i ärlighetens namn måste jag erkänna att det nog har blivit några hekto extra under vintern men vad gör det? Mat och godis är ju så gott. Och för rättvisans skull kunde väl domaren ha sagt nåt om alla mattar och hussar som sprang runt i ringen också. Där var det minsann flera stycken som sprang runt och pustade och hade flera extra klion för mycket (inkl. min matte också för den delen). Men ingen sa nåt till dem, utan bara till oss hundar som inte alls hade några problem med orken att springa runt flera varv trots "något för högt hull". Visst är väl livet lite orättvist ibland?